|
. Sydsvenskan Dagbladet d. 8 februar 2004 Af: Matilda Hanson
FOUSING KIRKEBY. Palle
Lykke Ravn var tio år när en reporter från Dagbladet
Holstebro-Struer ringde hem till hans föräldrar och sa: "Nu
har ni två dagar på er att berätta för er son att han har hiv,
för vi tänker skriva om det på förstasidan".
Palle Lykke Ravn minns det väl. Hans pappa tog med honom till campingvagnen i Holstebro, några kilometer från barndomshemmet i Struer. Han dukade upp med öl till sig och läsk till Palle. Så berättade han att sonens blödarsjukdom genom ett misstag hade fört med sig en annan allvarlig sjukdom. Han sa det på sitt eget typiska västjyska sätt: "det ska nok gå". -- När man är tio år blir man inte lika skrämd av sånt som man blir som vuxen. Vi åkte hem och jag lekte vidare. Det är nästan tjugo år sedan nu. Palle Lykke Ravns föräldrar är båda döda. Han bor i ett litet hus utanför Struer på Jyllands västkust där de få träd som står kvar envist stretar mot havsvinden. Bredvid honom i soffan sitter hans fru Rikke. Ett rum är redan inrett med barnsäng och pastellfärgade nallar. -- Nu fattas bara barnet. När Palle och Rikke började chatta på Internet 1996 var de först bara lite nyfikna på varandra i största allmänhet. Rikke hade arbetat som frivilligarbetare i Honduras och skrev om det. Palle berättade om sin uppväxt som Struers enda blödarsjuka och senare hivpositiva. Om hur den västjyska mentaliteten höll den värsta skräcken och paniken borta -- han fick leka som vanligt med barnen på gatan, trots de fasansfulla rapporterna om hiv och aids som kom från USA. Själv hade Palle inte märkt mycket av viruset. Några förkylningar extra, bara. Och biverkningarna från bromsmedicinen. När Rikke avslutat sin sekreterarutbildning tappade de tillfälligt kontakten, men hittade varandra igen två år senare. De kom överens om att Palle som var sjukpensionär skulle komma och hälsa på där Rikke bodde i Hundige, söder om Köpenhamn. -- Han kom och besökte mig och sen åkte han aldrig hem igen, berättar Rikke. Hon vet vad det var hon kom att älska mest med honom: optimismen. Han säger att det bara var självklart, som en blixt som träffade honom. Det skulle vara de två. De förlovade sig efter fem månader. För omgivningen var det inte lika självklart. Rikkes mamma var orolig över att Rikke hade blivit tillsamman med en man med hiv. -- Och en väninna till mig sa: hur kan du gifta dig med en som är död? Rikke tog det hela med ro. Alla ska dö någon gång, vem vet när? Men barn hade hon inte en tanke på. -- När vi möttes var min omedelbara tanke: okej, då kommer vi inte kunna få barn. Det var bara att acceptera, sådan var vår situation. Hos Palle hade hoppet fötts tidigare. När han var fjorton år bläddrade han i Illustrerad vetenskap och fann en artikel om några italienska forskare som undersökte spermatvättmetoden. -- Då var det någonting helt overkligt. Då var mitt perspektiv att jag när som helst kunde dö. Men det gav mig tanken att kanske kan jag också en dag bli förälder. Den 13 maj 2000 gifte sig de sig. Veckotidningarna skrev: "Rikke gifter sig med hiv-smittade Palle". Palle skrev kärleksdikter till sin hustru som han publicerade på nätet. De köpte hus och började på allvar undersöka möjligheten att få hjälp att få barn. -- Det är viktigt, det är det väl för alla, säger Palle. De åkte till Skejbysjukhuset i Århus med en hög utskrifter från Internet om spermatvättmetoden och lade den framför fertilitetsläkaren Jakob Ingerslev. -- Vi blev tagna på hundraprocentigt allvar. Han sade att han ingenting kunde lova, men att han skulle titta på det, säger Palle. De hade kunnat resa till Italien och göra det. De hade kunnat acceptera spermiedonation. De hade kunnat ta risken att inte skydda sig. Men de ville testa om den danska sjukvården ville göra detta. Och de längtade efter att båda vara biologiska föräldrar till sitt barn.
Jakob Ingerslev gav dem ett
positivt besked. Risken var 0,1 till 0,2 procent att Rikke
eller barnet skulle bli smittat. Sjukhuset ville gärna hjälpa
dem, på ett villkor: att de tog den offentliga debatten.
-- Han ville få igång en offentlig debatt, och eftersom jag sedan blödarskandalen var van vid att tala i medierna, sa jag att det gör vi gärna. Palle Lykke Ravn deltog i tv-debatter, i dagstidningarna och i radio och berättade om sin längtan efter barn. Flera politiker, bland andra den nuvarande socialministern Henriette Kjær, var skeptiska. Man ska inte sätta barn till världen om man inte vet att man inte ska dö, var ett argument. -- Forskarna finner bara fler och fler mediciner mot hiv. Det är inte en livshotande sjukdom längre, utan en kronisk sjukdom. Och hivsmittade har samma behov som alla andra att bli älskade, att få barn, säger Palle. -- Visserligen är det inte en rättighet att få barn, men samtidigt: vem har rätt att bestämma vem som inte ska kunna få det? Palle och Rikke argumenterar vidare. Hur ska vi i så fall resonera med dem som är rökare? Överviktiga? Alkoholister? Cancersjuka? -- Alla kan vi bli överkörda av en buss i morgon. Läkarna och Danmarks etiska utskott kom fram till samma slutsats. En regnig höstmorgon för åtta månader sen reste Rikke Fjordbak Ravn och Palle Lykke Ravn till Århus för att göra ett första försök till assisterad befruktning. Klockan åtta på morgonen lämnade Palle sitt sädesprov, nio timmar senare fördes de centrifugerade spermierna in i Rikkes livmoder med hjälp av ett rosa plaströr. Tre gånger misslyckades det. Den fjärde gången fick de beskedet: det är positivt. -- Det var overkligt, säger Rikke. För Palle förändrades hans livssyn från en sekund till en annan. -- Jag fick nypa mig själv i armen. Under hela mitt liv har jag aldrig planerat mer än en vecka framåt. Nu har jag en riktigt god anledning att tänka långsiktigt. Scanning af artiklen kommer senere. |
|